och jag. Det är en trevlig sysselsättning såhär en söndag, fast jag blev gråtmild och tänkte på döda bebisar och vänner som gått (vän, i singular för sådär vansinnigt många har jag inte känt som hamnat på guds åker).

Och så hamnade vi oundvikligen vid hörnet på kyrkogården där de gamla utrensade stenarna hamnar och då tog jag en bild och åh. Kolla bara: