och det är så jävla stort, tycker jag. Alltså jag vet inte, jag har väl såna där siffers- och åldersgrejer för mig där jag stannar upp och bara Vafan, nu är June 8 - det är stort, nu fyller jag 35 - det är stort. Men det ÄR ju det, jag kan relatera helt mycket till Junes utbrott till exempel, för jag minns 7 år. Och 8 år. Alltså härifrån nånstans så minns jag, känslorna och tankarna och framförallt nojorna och ångestarna: krig och döden och tvångsbeteenden för att om jag inte.. så.
Och 35 liksom, det är så himla himla vuxet. Jag är stor nu, ingen tycker det är konstigt om jag blir sträng eller känner sig uppläxade av nån liten fjortis om jag säger ifrån. Ingen klappar mig på huvudet och när jag säger saker lyssnas det och hålls med för det är liksom vuxenprat från en vuxen, ingen finnig nia som sitter i skolan och skiter i matten och villvillvill ha uppmärksamhet, bra eller dålig skitisamma och hoppas vi kan supa i helgen.

Och eftersom jag alltid associerar det till vuxenhet, att bli lyssnad på. Så undrar jag om jag känt mig o-lyssnad på innan? Kanske, och det skulle kanske kunna förklara allt pratet bara Blablablablabla nån måste ju höra NÅGOT?

Och iallafall, när man är vuxen. Då slutar man (=jag) leva med en videokamera i ansiktet. Som i att jag fattar nu att jag inte är centrum i allas universum utan att folk har rätt fullt upp med sina egna tankar om sig själv och sitt utseende och sin eventuella smarthet eller dumihuvethet. Så därför vågar jag göra en massa saker som jag inte vågat innan för att det skulle bli pinsamt och kännas som att jag gjorde bort mig och det betyder att jag idag gick på gymmet helt själv. Det har jag gjort hundratusen gånger innan, på pass och så. Men idag värmde jag upp och sen styrketränade jag. Fan vad stort, jag är så stolt!
Och så är jag snygg mä, det blir man av träning (utöver det där andra som frisk blablabla men det visste jag ju redan att jag var).