tycker jag, hur svårt det är att se det andra ser. Som när jag arbetar till exempel, och jag tycker jag gör noll och inget. Jag liksom bara dyker upp, pratar lite, diskar lite, kramar ett barn och skäller på ett annat. Sen cyklar jag hem och gör samma sak hemma och tycker det är obegripligt att jag får betalt för det på ett ställe, och inte på ett annat (minus barnbidrag dåra).
Och så pratar jag med arbetskamrater och de säger. Du kan ju de här mammorna nu, vi behöver dig här och det går inte att ringa in vem som helst och vi ser att den-och-den är trygg med dig, är anknuten och nu kan du väl jobba mycket även om det bara är få kvar? och när vi lägger på tänker jag på de fina orden och känner dem inte. Eller känner dem, för de går rakt in där de borde få bo, det gör de. Men jag vet inte vad jag -gör- liksom, som föranleder berömmet. Och det är synd, för det vore så skönt att kunna titta på mig och säga att Jamen det där gör jag ju bra, det där blev ju toppen och det blev det för det här är jag bra och kan.

Det är synd, tycker jag. Och för övrigt är det precis åhär som jag förutspådde förra sommaren: att jag denna sommaren tycker att jag var jättesnygg då. Till mitt försvar förra sommaren så försökte jag verkligen och tyckte jag var ganska fin och så, men först nu ser jag HUR fin. Ha! Ironi at its best.