Allt fett jag samlar på mig under mina graviditer samlas här: pattarna (jiho) och röven. Och låren. Alltså slår man upp ordet päronformad i en ordbok, då står jag och fladdrar med potatisnäsenäsborrarna (obs, gravidnäsan). Och det är väl trevligt på ett sätt - fram till november när bebisen kommit ut (under väldigt städade och skonsamma former, har jag bestämt, och på rätt håll och utan några nävar ivägen). Då är det plötsligt skittråkigt, för liksom när man har jättestort arsle är det som att det liksom vill snappa tag i allt det kommer i närheten av: kjolen om man böjer sig fram, trosorna definitivt, i duschen om man ska böja sig fram och ta nåt på golvet så snappar arslet ALLTID tag i duschdraperiet så när jag reser mig upp igen ser det ut som om jag försökt torka mig i röven med det. Till och med träningsbyxorna har röven ätit upp.
Iallafall är detta helt okej som gravid för då ser allt så konstigt och löjligt ut att man liksom bara blir ett bludder och så blir det fokus på magen i vilket fall. Men sen då? Sen när bebisen är ute och bröstmjölksbrösten antagit en någotsånär form, då står man (jag) där utan pansar och ser helt ful ut. Och volangig och med kjolen långt uppe i rövspringan.
Och då är det iofs en bra sak att jag ser ut att smälta: överkroppen är helt spenslig så jag ser ju väldigt smal ut om jag sitter.

Är då detta viktigt i det stora hela, och kommer någon prata om duschdraperiätande rövar om 100 år när jag varit död i kanske två år? Nej, just det. Ingen kommer bry sig ett skit om ifall jag har apelsinhud och rynkor i pannan nu, för då är jag död och då är allt det där borta iallafall. Var det då nödvändigt att skriva allt det här Nej, minus att ja jag har funderat länge på hungriga rövar, och varför det är skillnad på en 60-kilosrövs kjolsnappande och en 70-kilos? Ingen vet, men kanske är det rövaballarnas omfång som gör det på nåt sätt. Alltså jag ska sluta skriva nu. Nu. Jag ska det. Nu.


beach 2012 och jag