Bra saker:
* jag ska fundera vidare på punkt nummer två
Dåliga saker
* att det med full kraft slog mig att det inte blir nån föräldraledighet. För jag ska bara fortsätta jobba helt som om inget hänt; måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag söndag lalala inget har hänt inget vi ska gröta och grotta i iallafall så mycket.
* jag är jätteful, som en tant typ och inget passar och jag är helt vit som en heminredningsmatörs väggar och lika gropig också (om man tänker sig strukturtapeter dåva).
* ens har jag inga pengar, så jävla lökigt.
* jag fick tillbaka avslaget, också lökigt. Så jävla.
Ruttet att allt tar en sån drastiskt vändning och livet ska rulla på som om inget hänt. Nånting har ju hänt. Det går ju inte att " rulla" på då!!!
Bra att du prommar med dina sisters. skönt att gå, gå och gå av sig lite ilska, gråt och besvikelse.
Jag känner inte igen min kropp. Jag har ju alltid varit stor men mer kompakt. Nu är det daller, daller, gropigare än en korall och blekare än ett lakan. Dessutom är ja torr som fnöske. Utan att ens ha solat och badat???
Och du. Du är förlåten(för att svara på din kommentar på min blogg). Jag älskar ju daj. Pavsett hur länge det dröjer tills vi ses. Du är min goa vän, ALLTID!
Puss på dig
Fyfan, jag lider med dig. Jag har bara haft tidiga missfall, men den där desorienterade känslan minns jag, att det inte blir ledigt, att jag var i ofas med mannen, att det liksom inte var nån mening. Att mista en liten yttepytteriktig bebis när man faktiskt har all anledning att tro att det går vägen, när kroppen är helt gravid etc var största skräcken.
Gråt, lid, läk, var förbannad. Och sen tar ni nya tag. Konstigt nog vill ju kroppen det. OBS, ej meningen att låta hurtfrisk och bagatelliserande. Men skriva är svårt det.
Kram.
