egentligen men jag beter mig lite underligt. Eller jag beter mig som om jag inte känner mig själv riktigt, och det är väl egentligen helt rimligt när jag tänker efter. För litegrann är jag liksom ny, det är svårt att gå genom kriser och inte bli annorlunda.
Jag undrar bara så himla mycket att varför? Vafan, vad har jag gjort för att bli näsknäppt på det här viset? Och så tänker jag att det värsta är att det har jag ju inte. Jag har inte gjort nåt för att förtjäna det här, det finns inget jättestort troll som heter Ödet som har miljarder stearinljus att blåsa ut för att hämnas eller jämna ut eller bränna på näsan eller så. Det är bara som det är: somliga drabbas av sånt som de inte förtjänat och jag tror jag är där just nu. För faktiskt, jag har inte förtjänat det här att bebisarna dör i min mage så att jag måste bli någon annan, en som slarvar med pengar och har ångest om nätterna och skäller på sina levande ungar fastän det borde vara tvärtom.
Jag är arg överallt för att jag tycker det är så jävla taskigt och orättvist att jag ska känna mig som fejk och fasad och jag är ledsen för att jag inte vet var jag är för det märks överallt. På jobbet, inte minst.

Och idag upptäckte jag såhär, att jag går runt och ångrar mig. En helt konstig känsla: jag ångrar att jag fick missfall och fick skrapas i förra veckan. Jag ångrar det. Är jag inte klok? Ingen vet.
Fy dan vad jag längtar efter att sluta vara missfalls-cilia, jag vill inte vara hur-är-det-nu-cilia, jag är trött på att vara nej-det-blev-inget, -men-jag-är-okej-nu-cilia. Blä, bajs.