Kroppen säger jag är okej.

För jag har fått mens och det betyder att jag är good to go liksom. Fast jag är tveksam för jag är så satans rädd. Så jag har jobbat bort ångesten med cykling och gång och genom att vara ren på både ut- och insidan (dvs dofta gott, vara slät och nyrakad på de trötta benen, äta riktig kost och tänka så vackra tankar det går). Och det går rätt bra, det gör det, och ändå är det bara precis precis under ytan; där är sorgen och rädslan.

För tänk. Om jag skulle bli gravid och sen skulle det vara samma sak igen.

Grattis till en kropp som är redo!

Dom där tankarna hade jag också, och jag fick lära mig besegra dom för dom försvann inte, dom fanns där både med Denise och med Nellie. Och framför allt med Nellie eftersom vi hann med ett MA mellan D och N också. Men det går att få jättebra uppbackning från sjukhuset, bara man proppsar på.

Jag hoppas att ni snart känner er redo mentalt också!

Det vore så konstigt om du hade känt dig som vanligt, det är ju bara en dryg månad sen! Fina du, det är tungt ibland. Ring mig om jag kan göra nåt eller om du vill prata. Och jag är ju på chatten as usual, åf cårrse!