Jag har fått missfall.
Idag har jag uttalat det och inte börjat gråta. Istället flinade jag som en rabiessmittad hund, för sån är jag. När något blir obehagligt så skrattar jag. Som ett litet barn.
Men jag sa det, och jag har kunnat prata om det idag utan att bli gråtledsen, eller det har jag men jag har lagt det nånstans i mig att ta fram till ett senare tillfälle. Som typ nu, eller om en stund.
Men jag sa det, och jag har kunnat prata om det idag utan att bli gråtledsen, eller det har jag men jag har lagt det nånstans i mig att ta fram till ett senare tillfälle. Som typ nu, eller om en stund.
Kommentarer
Postat av: bellis
beklagar..
Postat av: Cruella
Ett par steg fram och ett tillbaka, det är ju så det måste gå. Fler ljusa än tunga stunder vad det lider. Kramar.
Postat av: william
beklagar;(
Postat av: Vicke
Det känns bättre att prata om det än att ha det inom sig. Mycket starkt gjort. Kram
Postat av: Jes
Jag funderade på chockreaktionen du berättade om. Minus synd om henne, var det inte "skönt" att se på andra hur allvarligt en sådan händelse är? För de flesta som redan visste när de träffade dig måste ju ha haft en anlagd min. Eller tänker jag konstigt nu?
Postat av: cec
Men jes, du säger exakt det jag har tänkt! Eller jag har liksom haft den känslan, det blir ju som en slags bekräftelse på att det var på riktigt och inget jag liksom överdrivit själv. Du tänker helt rätt, tänker jag. :)
Postat av: M
<3
Trackback
