som jag är mamma till. Idag för sju år sen hade jag fött mitt första barn och jag minns faktiskt inte mycket alls av förlossningen. Mer än att det var ett hav av smärta, det var som att gå genom ett krig och det var sällsamma, ljuvliga dagar på bb.
June, min smarta och roliga och kloka unge, som är en världsfin kompis och som kan bryta ihop för att någon vill leka hotell IGEN. Som cyklar tusen mil utan ett pip och som läser böcker som om hon aldrig gjort något annat. Som klar sönder myggbett och säger Yes!! Nu måste jag få ett plåster! när blodet rinner längs benet, ungen som vill äta riskakor med pizzasmak till middag och som blir ledsen när hon inte är proffs på allt direkt.
June som tröstar sin mamma som är ledsen ibland och June som fräser och klampar uppför trapporna och smäller igen dörren. Som äntligen har en dagbok med lås som är SUPERHEMLIG och som hon läste ur för mig när hon skrivit i den.

Sju år. Och idag har jag varit morsa i sju år.