som jag skrivit om innan, det är ju inte när T är hemma. Livet på undantag händer ju sig när han är iväg och jag kommer på mig själv med att gå omkring och vänta på honom hela dagarna. Alltså att allt som händer liksom inte är riktigt på riktigt, för han är inte hemma. Det är ju inte klokt? Undrar om jag kommer vänja mig och liksom tycka att båda liven är riktiga liv?

Och en del dagar har jag nästan som lite panik för att han är iväg, jag kan liksom inte tillåta mig att tänka färdigt att han ska vara iväg i två veckor nu, utan jag bara lalala nejmen han är väl snart hemma igen herregud lalala.
Knas, superknas.