En bra sak med barnögon


som min syster påminde mig om, är att de liksom bara ser det de ser. Men vuxna ser hela bilden, ser brunt och avbränt gräs och stök och inga blommor och uuh så deprimerande.
June och hennes kompis ser röda bär, mjukt gräs under studsmattan, de ser leksaker man kan snubbla på och plopp börja leka med. De ser brunt gräs, men för dem är det inte så farligt mer än om de ramlar. Men det finns ju mjuka filtar att ligga på om man händelsevis vill vila lite.
Jag är glad för det, för det betyder att June inte riktigt ser den enorma skillnaden.

Eller så gör hon det i och för sig. Men är okej med det. Så kan det ju förstås också vara.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0