Behöver jobba på
det här med irritationen jag känner. Inatt vaknade Lisa och hade ont i magen. Hon diade litegrann (ja nu skrev jag minsann diade minsann) och sen släppte hon och ylade och vetnivad. Nätter alltså, jag är så dålig på det. Så T kom upp och då blev jag irriterad på honom för det är fan värre att ha honom hemma när han inte kan ta Lisa än att han är väg och verkligen inte kan ta henne så jag sa: Det här LJUdet, det SKÄR feffan i örONEN (man betonar så konstigt när man är irro, och man = jag) och då gick T utan att säga nåt och min första impuls var att lägga ner skriklisa, kasta mig ur sängen och upp på hans rygg och bita honom i örat eller daska honom i nacken och yla: DU KAN INTE BLI IRRITERAD PÅ MIG FÖR DET ÄR SYND OM MIG!!
Jag gjorde inte det och det är jag en smula tacksam över idag.
Iallafall, sen blev jag irriterad på June idag för att hon envisades med att säga att hon inte skulle ramla om hon bromsade med frambromsen. Alltså så irriterad så jag helt ironiskt sa att: Jaha, men det här var väl en fruktbar diskussion, vi pratar lite mer om det. Och sen la jag till: Om du använder frambromsen och sen ramlar, ja då har jag varnat dig. Ja, kom ihåg det då. Då har jag varnat dig.
Öh? Jaha, sen fick jag be om ursäkt för att jag var en barnrumpa.
Kanske är det inte sömn jag behöver, utan terapi.
Kommentarer
Postat av: Anna m V & E
Men varför kan inte T hjälpa till? Om hon nu inte vill amma så kan ju han lika gärna hjälpa till och bära å bumpa rumpa eller har jag missat något här?
Postat av: c
Han var sjuk när han kom hem, thats why.
Trackback
