Ingenståns å seda å alla vill dånsa mä mi. Så känns det idag litegrann.
Eftersom jag var så himla ball igårkväll och bloggade om mitt typ helt perfekta liv så blev ju natten naturlgtvis överjävlig med gallskrikande bebis (varför, VARFÖR har vi inte satt upp gardiner i sovrummet? Gallskrik som liksom ekar mot väggarna, jag har ju blödande sår i öronen idag) som ville äta inte ville äta ville äta inte ville äta kanske bajsa nej skrika nej äta inte äta jo bajsa nej äta nej bara skrika. Sen när hon väl somnade mitt i maten på bröstet låg jag stilla som en mumie och lyckades somna och då kommer Junisen och har ont i magen och kanske ska bajsa nej inte bajsa jo kanske bajsa nej gråta nej sova nej bajsa nej kräkas nej inte det heller. Till slut lyckades jag somna henne också fast inte vid bröstet utan med lite böcker i sängen och klappar på kinden och så.
Äntligen skulle jag få sova. Och det fick jag, i kanske en och en halv timme, sen började det om.

Som kompensation kom june inte in och väckte mig när hon vaknade, utan lät mig sova till 8 tacksahonha.
Och tackskacolombiaha för kaffe. Eller vänta, är det kaffe i colombia eller kokain? Skitsamma, tack ska de ha.