för när vi kom hem från kalasandet vägrade June att klättra över till mitt säte. Det gick inte att gå runt, för det var tusen taggbuskar där, men si det sket väl hon i. Hon. Skulle. Inte. Klättra. Över. Istället skulle hon 1. tjura och 2. sova i bilen.
Så då spårade jag ur, sparkade på bilen, smällde i dörrar och skällde och efter att jag hade skällt så hotade jag med att bli arg (June bara öh, men den där utskällningen var du typ glad då eller?). Och sen sletdrog jag över henne på min sida och tja. Det var inte mitt finaste mammaögonblick, kan man lugnt säga.
Nå, sen bar jag in henne och sen fick vi prata en lång stund och jag fick berätta att bland när man är vuxen blir man koko och gör som jag gjorde och ja, sen somnade hon när vi var vänner.

Det har varit en fin dag med familjen, systerprat och god mat och nu är jag hemma och det är i sanning glory, för fy fan vad jobbigt det är att köra i dimma.