Och DET blev jag inte så glad för. Alltså jag var irriterad redan innan, för June vill till sin pappa (hon ska dit runt lunch) så då måste hon vara förjävlig mot mig och efter en vecka av det där är jag färdig att kasta en liten sten i ryggen. Ja, så jag var så helvetes irriterad men försökte liksom var aglad och trevlig, för är jag irro blir det tusen värre och då hände sig knuffen. Jag böjd emig fram och skulle knäppa Junes jacka, glömsk av att bakom mig finns en toa gömd. Och så känner jag hur nån helst bryskt knuffar mig så jag hunchback-stapplar ett par steg framåt. Nej. Nej. Nej. Nej.
Så då fick jag hojta: Men vafan är det MED dig? Det heter väl URSÄKTA om man vill komma förbi?!
Och då vände sig surfittebruden (inte jag alltså) om och bara glodde. Med mungiporna neråt.

Henne skulle jag kunna kasta ner i ett stenbrott, ja. Jävla idjut.