på spinningen idag. Mkt trevligt och nej, det var naturligtvis inte jag som började prata. Men när hon väl satt igång mig kunde jag fan knappt sluta prata, hon såg nästan lite rädd ut.
Sen inser jag att magen är typ asliten för när jag sa att jag var gravid (det kan man få in i alla konversationer om man bara vill) gjorde homegirlen stora ögon och bara Va? Men bara lite väl? och när jag sa halva tiden ville hon nästan (obs nästan, bildligt talat alltså) dra upp tröjan för att kolla så det inte var hittepå och handen-som-gungar-vaggan-varning.

Mysko känsla, att det kan vara sån satans skillnad osv.
Och inte så mysko känsla, den jag får när folk bara wow vaduktig du är som gör det här fastän du är gravid. Jag känner mig oroväckande förträfflig. Fast lyssna, hellre förträfflig än någon annan känsla, fet till exempel eller besatt eller missnöjd.
Sen när vi cyklat klart och skulle såhära sträcka ut oss och sånt fick hon lägga sig på golvet med benen högt för att inte svimma och då gick jag. Mäh, inte förrän jag frågat om hon ville ha nåt, vafan skulle jag göra? Ringa ambulans kanske? Näjusde.