senare är jag helt fascinerad över kroppens förmåga att bygga kondition. Och dessutom fascineras jag över hur tydlgt kroppen visar när den är ur gängorna.
Hur som helst, när ledaren flåsade var jag svettig men knappt andfådd, fy fan vad häftigt. Det sämsta med hela passet var att jag hade styret så långt ner att jag blev kissig direkt eftersom magen liksom tryckte på sig själv på nåt själv. Det bästa var kanske tonåringen som cyklade bredvid mig som sneglade och sneglade (först på brösten och sen magen helt storögt) och sen när han blev trött andades han H Ö G T och gjorde liksom juckrörelser istället för att.. tja. Sätta sig ner. Eller så.

Sen kom jag hem och trampade i en bajskorv som låg på toagolvet, tackskaduha Britta Katt. Och nu ska jag duscha och hämta June. Herregud, skriva? Äh jag gör det ikväll.