och idag är Lisa fem månader och rullar och sitter utan stöd (jamen hjälpligt, kanske inte med balansen hos en vuxen utan mer som ett litet fyllo) och har ett skratt och bubblar hela tiden.
Och sover och måste inte bäras hela tiden. Allt det jag egentligen visste när hon var nyfödd och bara skrek och bara ville bli buren och jag var avundsjuk på pensionärerna som slapp lyssna på skrik, skrik, skrik. Men att jag visste hindrade ju inte att tiden gick i slomo och att jag trodde att jag var fast och att ta hand om ett satans så skrikigt spädbarn skulle vara mitt liksom sisyfosarbete eller måndag hela veckan.

Ja, hur som helst. Varje dag, alltså varenda varenda dag tnker jag med tacksamhet på hur det blivit, och hur det var. Skulle vi ha thanksgiving här i svedala, skulle jag tacka och sjunga lovprisningar  åt tiden, som ju går.
Och nu kommer June!