jag och Lisan. Mkt välbehövligt efter gårdagen som var några timmars himmel och sen en jävla massa helvete. Såhär blev det. Lisa bara Okej, jag spårar ur nu här på eftermiddagen och sen slutar jag inte förrän vid kanske halvtolv. Så då skrek hon som ett litet svin, somnade, vaknade och skrek precis när jag började känna mig lättad, skrek och skrek och vägrade ta bröstet och skrek och till slut fick jag sparka på soffan (Britta Katt blev typ sådär nöjd för hon låg och sov i den) och skrika lite jag med.
Alltså det är på allvar lugnt att vara själv med bebisen - tills hon börjar skrika och då känns plötsligt ALLT jobbigt, även de här lugna stundern känns som om de ska kväva mig märkligt nog. Så då fick jag smsa T och bara: hallå när du kommer hem ska jag sova och sova och sova och amma och resten får du ta. Och han svarade typ: Haha, men jag då?
Och då, istället för att förklara hur det låg till här hemma just då och att jag egentligen inte alls menade det där utan menade att vaskönt när du är hemma och vi kan dela, ja då fick vi iallafall bli ovänner. Via sms. Oerhört pubertalt och idag ångrar jag mig, för vafan ska han göra från Norge? Alltså, mitt tips till mig är såhär: mäh, ring någon. En lördagkväll särskilt så är ju de flesta vakna runt elva, är det så desperat kan nog nån komma faktiskt.

Och hur som helst, till slut åt hon och DET var en lättnad som inte går att jämföra ens med att bajsa när man är riktigt bajsig. Den som aldrig haft ett knöligt (äckligt!) och varmt bröst som bebisen vägrar äta ur, den kan inte förstå lättnaden när bebisen äntligen äntligen tar det.

Fö rövrigt tycker jag att mina grannar som håller på att flytta ut nu, att de borde ha såhär öppet hus och bara: här, ta vad du vill ha för vi ska ändå flytta. De har så fina saker!