vafan. Det är två veckor och det är ju inte så jävla länge men ändå.
Och såklart har jag varit så arg så det liknar ingenting, redan igår var jag det. Fast igår var jag trött så jag är ursäktad, jag hade vaknat tidigt, åkt bil aslångt, städat i hundra år och sen jävvlades dörren när jag ville få ut stolen. Det blev förresten bara ett pyttelitet hål i väggen sådeså.

Men såhär är det: jag blir döarg och vill sparka nån helt hårt och sen säger han nåt som är roligt och då är det som att det arga inte funnits utan jag altid varit såhär glad. Tänk vabra om det alltid ska vara så, när jag är femtiofem och mitt i klimakteriet och får kaktusar av mina barn i födelsedagspresent (min mamma fick det av mig, såhär i retrospektiv är det både sjukt roligt och väldigt väldigt elakt) så bara skojar han till det och sen skrattar vi lattjo över våra kaffemuggar hela kvällen.