här nu och det känns fint som fan. Och eftersom jag är som jag är så känns det lite sorgligt fast liksom inte buhu-sorgligt utan såhär att ja, nu är det här färdigt. Fast nu var det ju bara en timanställning som jag förstås avskydde rätt så innerligt så jag ska inte böla om det, utan bara konstatera att jag inte gillar avslut, ens bra sådana.

Och ikväll är det fest. Utan utgång, mind me.