mig själv. På jobbet. Några exempel ur mitt jobbliv:

* Idag böjde jag mig ner för att ta en påse. Jag böjde mig jävligt snabbt, men glömde typ att svänga huvudet och bara SOCK! rätt i disken så jag tammejfan såg stjärnor. Jag bara AJSOMSAT.. hehe ajajaj och fick liksom gnida stället jag slog i (på huvudet, inte disken) samtidigt som jag försökte både stoppa ner prylen i påsen och ta betalt samtidigt och under tiden prata med helt konstig, hög röst så kunden såg lite.. Tja. Rädd ut, faktiskt.
* En gång satt jag och drack tusen liter läsk ungefär och så kom det folk så jag reste mig och gick ut i butiken. Vad jag inte räknat med var att läsken skulle liksom bubbla ner eller jag vet inte, det blev nån reaktion i magen iallafall. Så när jag skulle säga hej till kunderna och öppnade munnen kom istället ett brölande rap, alltså ett sånt typ tonårskillerap så tantkunden hoppade en meter rätt upp i luften och jag bara hehe ojdåhehe.
* Detta är kanske inte så mycket fool men ofta känns det ganska konstigt  efteråt: Ibland pratar jag danska med folk, liksom så hittepådanska med hög, dansk röst. Om de säger Ja hejdu hejdu tack då går vi och tittar på Poppeutställningen, så kan jag med hög och fast stämma mycket väl säga: JÄ. De Ä SKU godt! Eller så om nån kommer in och berättar att de är från Linköping så måste jag, måstemåste jag alltid härma deras dialekt för mig själv: Leinköping. Malmöööe, Kallskrooona.

Imorgon ska mitt halvnya liv börja:
inga svordomar inför kunder. Inget härmande. Inget högt lyssnande på sexual eruption när det kommer folk. Inga äcklade miner åt när folk provsmakar äckliga godisar. Inget skitprat om lakritsroten (men det ÄR tammejfan äckligt).
Plus, en bonus: jag ska ta med nån slags mat. Alltså MAT, inte sån jävla kaka, jag spyr om jag måste äta kaka img också.