Jag ältar pappa
nu. Hela tiden.
Med mamma är relationen liksom jag vet inte. Den är som den är och det är fint ibland och andra gånger tror jag inte hon är sann. Hon har gjort en massa fel men också massvis av rätt och jag vet inte. Jag har varit så arg på henne och nu vill jag inte det mer.
Men pappa, jag vet inte. Det är iksom en annan slags bild och jag har romantiserat honom som fan och tror han är nån slags övermänniska och det är han ju inte, han är en vanlig farbror med gulnad pekfingernagel och komplex för sina tänder.
Och ändå kan jag inte sluta tänka på honom och hur han hade det när han växte upp, hur han kände inför mamma när de träffades. Vad skilsmässan gjorde med honom, arbetslösheten och att träffa M. Jag undrar hur det kändes när han satt i sin tomma lägenhet med tre ungar och inga pengar? Jag undrar hur han kände sig, nyskild fyrabarnsfarsa. Som misslyckats med ett äktenskap till, kände han det som ett misslyckande? Saknade han oss och undrade vad vi gjorde när vi inte var där?
En gång sa han till mig att det är barnens uppgift att ta kontakt. Fan vad korkat, man blir ju förbannad.
Och samtidigt, den där stoltheten, att han inte ska krypa för nån och duger det inte så stick. Den är ju min också.
Äh jag vet inte, jag är gråtmild och sentimental och tänker en hel del osammanhängande tankar. Jag ska lägga mig på soffan nu och läsa lite och sen gå och hämta min vackra lilla unge.
Det där påminner om min egen far. Han hör heller aldrig av sig självmant (eller jo, på min födelsedag och jul), och menar att om någon vill honom något så hör de av sig. Alltså kan han ju aldrig vilja mej nånting då? :(
Jag tycker det är helt sinnes av en vuxen människa att lägga över ansvaret på sina barn för att upprätthålla kontakten, och sen att de har noll förståelse över att kontakten inte är särskilt god, om inte obefintlig. Ehrm, mycket märkligt...
Om man skiter i sin unge är man ett blockmongo.
Alltså, omman bara skiter i ungen, bara hejdå stick vafan om du inte hör av dig.
Jag romantiserar också min pappa. Nu var han iofs ganska, ja ok en mycket då, närvarande, under min barndom. Men han dog när jag var 21, och nu är han i mina minnen världens underbaraste människa. Fast det kan han väl inte ha varit? Jag vet ju att han också hade fel och brister. Ändå tror jag att han skulle ha förstått mig som ingen annan levande mänscha gör. Äh, jag har fått för mycket vin och lite sömn.
Ja, dessa jävla fassor. Alltså och det värsta är att min pappa kommer säkert dö av ålderdomssvaghet innan vi får tummarna ur och -pratar- liksom.
Men så kanske det är så, det är bara jag som vill prata. Det brukar vara så i nästan alla mina relationer, haha.
