Jag läste nånstans
Jag är där nu.
June har i två timmar ömsom gnällt, ömsom dunkat, sjungit, viskpratat, gråtit, fått mig att hämta vatten, nappen, klä av henne, klä på henne, och nu har hon blöja, för nu ska honbajsa. Mitt i jävla kukanatten.
Vi skulle köra hem imorgon (idag), men så blir det ju för fan inte nu. Jag är så irriterad så jag snart dunkar mitt huvud i väggen, och ja. Jag är fanimig irriterad på June för jag är ingen sån där morsa som bara: Nej men ååh, man kan ju inte vara irro på ett baaarn.
Nähä, då skulle du flytta in inuti mig nu då, så ska du se på fan.
Jag kan bli jävligt less på mina barn ibland. Eller ganska ofta..... Tur för dem att jag kan va glad ibland oxå ;)
Haha, jag gapar som fan på mina ungar! Precis sådär som man inte ska göra. Det är så illa att jag inte ens gör det i "deras höjd".
Oj, det har jag aldrig refklerterat över. Jag blir jämt arg på A när det blir fel och nu har hon varit sjuk i två veckor, jag blir snart tokig. Krama om June när ni vaknar och hoppas hon mår bättre då. Hade jag bott kvar eller eventuellt haft en frisk unge som tog flaska skulle jag kommit som ett skott och barnvaktat... Hoppas, hoppas du får gå på festen i ditt fina hår och att June blir racerfrisk!
Ja, det är tur man är glad ibland också. :)
Jag har och June har kramats och jag har bett om ursäkt för mitt humör och så, så nu känns det bättre. :)
