Ett riktigt hem

ska innehålla följande för att göra det för mig: dubbelsäng (jamen haja hur stor June är, för at inte tala om Britta), matta i något rum, lampor och speglar. Resten kan kvitta.
Jag är så stolt över mig så jag snart kommer hångla upp mig själv: det jag har här hemma är mitt.
Jag kan inte beskriva det, men det är liksom ett hem på riktigt. Inte som mina 20-nåntinglägenheter där allt var hopplock, lånat och ärvt och liksom inte på riktigt. 

Detta hände igår när jag skulle möta J'sen på OKQ8 (har det alltid hetat så förresten? Innan var det väl två olika mackar?) för att han skulle hjälpa mig med släpet (och helst dra det med beemern eftersom corollan tydligen rostar i svansen) fick jag vänta i en timme. Jag hade redan hyrt släpet och stod som en jävla idiot och väntade och väntade, och till slut kom gubben som hyrde ut släpet och bara: ska du ha hjälp eller (fatta hur debil han måste han tänkt att jag är som bara stod i en hel timme!) och jag (halvsnyftande): Jaa vet du vad tack snälla (för då hade jag redan försökt fatta hur i helvete man gör med släp, men jag hajade inte ens att jag skulle backa till bilen, så det gick sådär för mig kan man säga). Då var gubben tvungen att gå in igen, men han skickade ut en av sina kunder som fick hjälpa mig. Och det är här det blir underligt, för den här snubben som hjälpte mig berättade att han aldrig kopplat släp innan - och ändå kunde han. Det finns så många olika tolkningar av det här, jag väljer den här: Jag är dum i huvet.
Och sen när jag lämnade tillbaka släpet fick jag rabatt! Hahahaha.

Jag ska nog göra mig vacker nu, för jag ska jobba. Jag har sovit ungefär trekvart inatt känns det, för sån är jag; när det är nytt i sovrummet måste jag vakna hundratusen gånger och liksom kolla.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0