ramlade av innan ikväll. Jag blev så ledsen att jag började gråta, varpå June fick tusen gråtpanik och blev så ledsen som ingen annan unge nnsin varit innan, typ. Så då skulle jag trösta henne men kunde inte sluta gråta själv, för då började hjärnan bombardera mig med en massa sorgliga bilder på och tankar på att T är iväg och ska vara det i tusen år, att jag gjort min unge så ledsen, att nån kanske dööör rätt vad det är. Och sådär.
Sen läste vi en saga om livet och döden och blev vänner.

Och nu hittade jag en knöl i bröstet. Så nu säger jag såhär: kuken!