Datteprov på cytologen
går till såhär:
Jag kutar till sjukhuset och slirar liksom i korridorerna för att komma i tid. Kommer fram 10.39 - det har alltså tagit 9 minuter att gå från jobb till sjukhuset, en prommis som i vanliga fall tar minst tjugo minuter. Får en nummerlapp, inte för att det är kölapp utan för att det är sekretessgrej.
Sätter mig ner, svettas kopiöst och inser att jag fått sånt där svimanfall som jag jämt får och särskilt nu när jag är preggers. Snubblar in på toa och dricker sjuhundra liter vatten i de små en-klunks-muggarna. Hör mitt nummer ropas upp, viftar med en arm utanför toan och hojtar: Det är jag , jag kommer!
Presenterar mig med ljudlig stämma redan i korridoren: Cecilia, ja alltså nummer 69.
Kommer in i undersökningsrummet och knäna skallrar som om jag skallrar tänder och så får jag en pytteliten tvättlapp och lilla tant sjuksköterska säger att Klä av dig och ta på den här.
Smiter in bakom skynket och försöker fatta hur den där ille lappen ska passa. När jag vecklat ut den fattar jag, sticker ut huvudet och hojtar (fastän hon är en meter från mig typ): Jag trodde det var en liten tvättlapp du gav mig, hähähä.
Får ligga på en brits, försöker vrida huvudet så mycket bak så jag liknar Regan när hon snurrar huvudet, för jag vill se vad de gör. Läkaren kommer in, hittar inte knölen. Sätter mig upp, hittar inte knölen. Läkaren knådar, hittar knölen. Säger fem centimeter från mitt ansikte att Hehe alltså jag knådar ju inte såhär för att det är så kul, det fattar du va? Hehe.
Jag: Jag har aldrig tidigare svettats såhär mycket.
Läkaren: Vänt abara till du komme rupp i min ålder, då blir det åka av.
Lägger mig ner, blir sticken i handen och håller sköterskans hand. Försöker se nålen och inte.
Blir stucken igen, får plåster och snurrar snabbt som en vessla runt för att se vad hon egentligen dragit ut ur datten: nåt liksom vitt! Inget blod (jaa, men det är kanske blåst fast jag trodde att alltid när man liksom bröt förpackningen på kroppen kom det blod - varsågod att skratta vafan) och ingenting.
Klär på mig, tackar översvallande och går och äter köttbullar me dmos på sjukhusrestaurangen.
Går och köper en kjol och ett paket doftljus.
Går till jobbet.
Så så går det till. Och om en vecka kommer ett brev från en annan läkare där det står att nähädu, det var ingen fara på taket och ingen ko på isen och det är lungan för du är frisk och kry som en nötkärna.
Jag kutar till sjukhuset och slirar liksom i korridorerna för att komma i tid. Kommer fram 10.39 - det har alltså tagit 9 minuter att gå från jobb till sjukhuset, en prommis som i vanliga fall tar minst tjugo minuter. Får en nummerlapp, inte för att det är kölapp utan för att det är sekretessgrej.
Sätter mig ner, svettas kopiöst och inser att jag fått sånt där svimanfall som jag jämt får och särskilt nu när jag är preggers. Snubblar in på toa och dricker sjuhundra liter vatten i de små en-klunks-muggarna. Hör mitt nummer ropas upp, viftar med en arm utanför toan och hojtar: Det är jag , jag kommer!
Presenterar mig med ljudlig stämma redan i korridoren: Cecilia, ja alltså nummer 69.
Kommer in i undersökningsrummet och knäna skallrar som om jag skallrar tänder och så får jag en pytteliten tvättlapp och lilla tant sjuksköterska säger att Klä av dig och ta på den här.
Smiter in bakom skynket och försöker fatta hur den där ille lappen ska passa. När jag vecklat ut den fattar jag, sticker ut huvudet och hojtar (fastän hon är en meter från mig typ): Jag trodde det var en liten tvättlapp du gav mig, hähähä.
Får ligga på en brits, försöker vrida huvudet så mycket bak så jag liknar Regan när hon snurrar huvudet, för jag vill se vad de gör. Läkaren kommer in, hittar inte knölen. Sätter mig upp, hittar inte knölen. Läkaren knådar, hittar knölen. Säger fem centimeter från mitt ansikte att Hehe alltså jag knådar ju inte såhär för att det är så kul, det fattar du va? Hehe.
Jag: Jag har aldrig tidigare svettats såhär mycket.
Läkaren: Vänt abara till du komme rupp i min ålder, då blir det åka av.
Lägger mig ner, blir sticken i handen och håller sköterskans hand. Försöker se nålen och inte.
Blir stucken igen, får plåster och snurrar snabbt som en vessla runt för att se vad hon egentligen dragit ut ur datten: nåt liksom vitt! Inget blod (jaa, men det är kanske blåst fast jag trodde att alltid när man liksom bröt förpackningen på kroppen kom det blod - varsågod att skratta vafan) och ingenting.
Klär på mig, tackar översvallande och går och äter köttbullar me dmos på sjukhusrestaurangen.
Går och köper en kjol och ett paket doftljus.
Går till jobbet.
Så så går det till. Och om en vecka kommer ett brev från en annan läkare där det står att nähädu, det var ingen fara på taket och ingen ko på isen och det är lungan för du är frisk och kry som en nötkärna.
Kommentarer
Postat av: helelen
Jamen det var ju det vi sa, ju!
Skönt att det gick bra, och läkaren verkade ju vettig också. Exakt hur stor blev "tvättlappen" när du vek ut den? ;)
Postat av: Tina
Japp, precis sådär går det faktiskt till!
Postat av: c.
Tvättlappen blev en sån där snyggt 80-talstop du vet, fast en väst då.
Och ja Tina, precis så. Det vill jag helst inte göra om, hur snälla de än var.
Postat av: cruella
Himla tur. Hårdhudad är du som käkar tjoffbullar med mos efter en sån grej, komplett med nästan-svimning.
Huvva!
Och så håller jag ju tummarna, men det fattar du.
Postat av: c.
Äta bör man annars dör man och nu är det ju över och jag vägrar tro att det är nånting. Jag som är så lycklig, hur ksulle det ens vara möjligt när jag bara har tusen positiva tankar? :)
Trackback
