för det är väl inte fel på mig?
June har varit hemma i två dagar och jag har verkligen verkligen ansträngt mig för att underhålla henne. Alltså helt så cyklat överallt, varit och tittat på djur, varit på stranden, hängt ut på lekplatser (alltså, lekplatser är mitt sämsta och särskilt här där alla ungar är liksom 14 bast typ och helt jävla VILDA så jag måste blir förbannad en gång i sekunden). Alltså, jag har packat matsäck, köpt kex, glass, dricka, pizza alltallt.
Förstå mig rätt: det ÄR roligt som fan att hänga ut med June, och hon kan vara lika mycket slacker som jag.

Men ändå. Det här är ett par dagar och då är det okej. Hade det varit jämt jämt, varenda dag det skulle packas matsäck, cyklas iväg, sitta på stranden i snålblåsten och frysa som en hund för att nån jävla russinbrun gubbe snott den end aplatsen där det är lä - alltså jag skulle fan gå bananas. Efter en vecka.
Eller ja, två dagar är tydligen min gräns. Jag har redan nu panik: vad fan ska vi göra i helgen? Vad? Vaaad?!

Hemmaföräldrar är alltså inte kloka. Tack goda Myrdalare för dagis och för välplanerade lägenheter med fler än en garderob. Tack, tack, tack.

Senare, om jag inte är döden död av solsting då, då kommer det finnas bilder på vår dag.