Jag köpte Levi's idag!
Ja, detta är i sanning en glädjens dag (minus naturen kanske inte tycker det pga gifter i brallorna?)! Såhär händedet sig att jag aldrig i mitt liv köpt några dyra jeans plopp från hyllan i en affär. Har jag händelsevis burit dyra jeans, så har de köpts begagnade helt billigt. Utom idag, då jag lurade i Lisa att det var en genväg att gå genom MQ. Och så hängde de där: Levi's curves. Med 70 % rabatt, i en storlek som kaaaanske skulle passa. Skitsamma nåjävulskt! tänkte jag och köpte dem för ett par hundralappar.
Och när jag kom hem, då satt de som en smäck. Världens jävla äppelarsle fick jag, jag ville daska den själv för den var så fin och uppnosig och härlig.
Och då blev det såhär iallafall att jag tänkte på att jag köpt ett par jeans i min friskstorlek. Alltså pre ätstörningar och all ångest i hela världen som jag haft. Den storleken jag hade i ett liv där en potatis var en potatis och kalorier var lika främmande för mig som kvantmekanik.
Jag funderade på det hela dagen idag, för jag har gjort en resa efter att vi förlorade bebisen och jag sprang som besatt och så fick jag Erik och så skulle jag DIREKT banta och det gick ju inte - jag kan faktiskt inte.
Och så bara precis var det som att hjärnan bara: Vänta förisatan! Här: ät mat. Träna. Kolla på dig, du är ju skitbra!
Så då har jag gjort det. Och blivit stark, kanske inte så jävla snabb men uthållig.
Och så bläddrade jag i bloggen idag, för jag visste att det fanns bilder från när jag var tusen sjuk. Sist jag bläddrade fick jag ångest och började banta (sant), nu sparade jag bilderna och tycker mycket mycket synd om mig som glömde bort att njuta av att jag äntligen bodde i ett eget hem, jag glömde litegrann att njuta av June.
Det viktigaste var att vara smal, att ha smala lår. Och hur jag än gjorde så blev de aldrig smala. Men kolla här:
Det viktigaste var att vara smal, att ha smala lår. Och hur jag än gjorde så blev de aldrig smala. Men kolla här:
Ja. Nej jag vet inte, jag tänker att jag var väl rätt fin så, men jag vet ju hur jädrans trasigt det var inuti.
Jag är glad för detta: att om jag skulle råka dö nu (tex skulle ju en flock zombies kanske bryta sig in här och äta upp min hjärna plus vänster ben), då skulle jag iallafall inte ha ägnat 100% av mitt vuxna liv åt att vara det smalaste som är omöjligt att vara, och jag skulle iallafall avsluta värdigt och med en svag doft av gammal svett. Alltid nåt!
Vafan händer?
Ja inte vet jag.
Det händer sig att jag jobbar, och att jag hänger med ungarna och T och det händer sig att jag tränar en del och att jag springer och såklart går lite sönder och får vila. Det händer sig att det liksom inte händer så mycket men fast liksom livet händer ju hela tiden.
Vi har varit på Liseberg och Astrid Lindgrens värld och vi har varit på Tivoli och vi har hälsat på i Linköping och kanske var det ändå det bästa, i Linköping. Fastän det inte ens fanns en enda karusell i närheten så fanns det hästar och ett lugn som sipprade in i hela kroppen på en.
Och så jobbet då, där jag märkt att jag har helt nya sidor, som inte fanns innan eller åtminstone var en smula underutvecklade. Så nu drömmer jag om hus: stora parkeringshus i skinande vitt med spiraltrappor man ska köra uppför. Jag drömmer om Knutpunkten och hur jag hittar tusen nya spår att åka på och snillrika hissystem för att komma dit. Jag drömmer att jag hittar ett nytt rum i mitt eget hus, och det är ju så praktiskt med det nya rummet och öppningen ut i uterummet, för då kan ju doften från doftljuset sprida sig ända in - men blir det inte kallt på vintern?
Ja sånt, ganska tydlig symbolik dåva.
Och nu ska jag träna, äta och jobba. Hejs!
När jag sprang en mil
häromkvällen, då var det som att benen var som fjädrar. Alltså såna där gammeldagsa sängfjädrar, såna som man kan tänka sig säger sproing sproing. Jag sprang och sprang och tänkte på till exempel Oskar Linnros, att jag leta reda på nån mailadress till honom och skriva ett kärleksmail obs nån-sexual liksom, bara ett rent kärleksbrev eftersom han skriver så bra texter och gör tusen bra springmusik. Även försökte jag lägga husadresser på minnet, så jag skulle kunna birthdaya de som bodde i huset och googla så jag fick veta exakt hur en människa som bor i ett sånt eller sånt hus ser ut. Och om de kanske har tunna tunna kaffekoppar på fat, sirliga med rosa blommor och guld, såna där kaffet kallnar på ungefär två minuter. Och om de kanske har en toalett med blommig tapet som luktar liksom sån grön, oval tvål. Eller det kan man ju inte se på google men jag fantiserade om det, och om ifall tanten i det röda lilla huset bor ensam och ifall hon nånsin sitter i sitt helt fint inredda växthus och dricker kaffe och om de där med tegelväggen inuti vardagsrummet någonsin tittar på den och tänker att Nääfan vi bor faktiskt inte i riddarborg - nu river vi den här ångesten och sätter upp lite vanlig tapet faktiskt.
Det tänkte jag på, plus lite till, tills jag sprang in i en flugsvärm och svalde flugor och paprikor och små hästhovar och en mopedist, så kändes det iallafall.
Det är mycket mycket svårt att hålla löpfokus när man försöker spy samtidigt.
Så jag kan springa. Och spy nästan.
Och t är hemma och är föräldraledig och solen skiner och barnen är som barn är i de åldrar de är (dvs lisa har idag tusen gånger sagt att jag är ful, har ful röst, är dum, inte får skratta prata se ut så sluuuuta mammaaaaa, som en fyraåring (väl?) ska).
Nu ska här bytas bajs, gött!
Det tänkte jag på, plus lite till, tills jag sprang in i en flugsvärm och svalde flugor och paprikor och små hästhovar och en mopedist, så kändes det iallafall.
Det är mycket mycket svårt att hålla löpfokus när man försöker spy samtidigt.
Så jag kan springa. Och spy nästan.
Och t är hemma och är föräldraledig och solen skiner och barnen är som barn är i de åldrar de är (dvs lisa har idag tusen gånger sagt att jag är ful, har ful röst, är dum, inte får skratta prata se ut så sluuuuta mammaaaaa, som en fyraåring (väl?) ska).
Nu ska här bytas bajs, gött!
Tjusexkommanollsex!
Kom just ihåg att jag har en blogg där jag kan skryta över hur satans BRA vi är, jag och syrran M. Vi sprang Broloppet här i lilla stada och det var så jobbigt och jag ville spy och blev helt yr och självförtroendet bara häppåre du är sämst uusådålig du är.
Sen visade det sig att jag sprang de fem kilometrarna på 26,06 och syrran var ännu snabbare och då ville jag typ ringa aftonbladets tipstelefon och berätta om hur satans bra det är att springa på under 30 minuter när man för två år sen inte ens visste att det GICK att springa annat än för att spara livet på sig om man tex blev jagad av en svartbjörn.
Nu drömmer jag högtflygande drömmar om att få med mig mammorna på jobbet, vi kan köra trx och vi kan springa och styrketräna ute, tänk vad roligt!
Jobbet? Jodå, på måndag går T på nån slags föräldraledighetssemester för nu kanske kaaaaanske det ska godkännas. Hurra vilken satans bra måndag!
Eller tisdag är det väl kanske?
Ja man ska publicera samma bild tusen gånger överallt, såna är reglerna. Jag i svart tröja är faktiskt yngre än den där snygga i rosa tröja.
EFIT
Var det igår. Eller jag tog ett foto i timmen på ett unnifär va, och då tänkte jag att nämen varoligt alla andra ska tycka det är att se exakt vad jag höll på med hela dagen. igår. Eller förrgår kanske? Ingen vet. Eftersom det tagit typ tre dygn att göra det här inlägget skedde väl EFITen förra veckan eller nåt. Men ja är int bitter!
Här då, nu kommer det. Håll i hattafan!
Här då. Klockan är kanske halvsex. Erik ska käka gröt. Jäss. Så var den här timmen, plus jävligt gott kaffe. Och raketbajs efter det, finns dock ingen bild på det. Halvsex förresten? Nejmen hallå lilla martyr, halvsju tror jag bestämt vi kletade gröt i håret på blondinen på bilden.
Åtta hade jag detta sexiga för mig, lite husmoderligt tvättande. Olala! Obs även vill jag minnas att endast jag var vaken här.
En timme senare (jag börjar tappa bort mig nu): en läcker villervalla och ja, en provisorisk säng på soffan. Härliga tider!
En timme senare till. Second breakfast: kvarg och sån skit och bär med sjukdom i sig kanske och det där reportaget om Tokyo maraton som jag läst i tre dagar nu. Nej, jag är fortfarande inte klar. Färdig är överskattat. Och plus, priset på tidningen motiveras ju sannerligen om det på allvar faktiskt tar hela månaden att läsa igenom den.
Nyvaken, runt lunch I presume.
Runt ett, ja fortfarande i pyjamas och ja foppafoppafoppa. Det blev en SÅN dag: rensning och garderobsrockad. Fy fan vad jag ångrade mig här.
Två. Zzzz eller förlåt jag menar detta är såklart min hobby plus jävligt bra bilder blir det ju.
Plötsligt händer det! Nåt roligt: trx och svett tusen hundra. Running man skulle jag prova i tabata och det gick bra fyra ggr och sen tänkte jag att barnen kanske skulle bli traumatiserade om jag lät sådär, så jag la mig raklång på magen och kved tyst istället.
Här är det iallafall nån timme senare, och det är rysk yoghurt och lillebrors fruktmos. Obs överblivet fruktmos, med spår av havregrynsgröt i. Man är ju inte en glamazon för intet va.
Gud, vilken timme är jag på nu? Iallafall, började förbereda grillning med jes. Här tänkte jag att snart ringer 70-talet och vill ha tillbaka sin middag.
En timme senare, fri lek. Dvs köra runt och samla upp smuss med magen.
Nästan färdiga, kniven ska inte mörda nån gris, utan kontrollera om köttet (från en redan mördad, kanske dansk gris) är klart.
Ytterligare en timme senare (puh) blev det efterrätt. Yoggi och müsli, konstaterade T att vi åt, själva tyckte vi det var dessäääryoghurt med granola. OBS fesatan att den är hemmagjord.
Det är fö Junes kofta hon har på sig. Hur galet?
Game of Thrones.
Fortfarande. Såhär gammal är jag, att ibland när jag får pausa avsnitten kanske tusen hundra miljarder gånger så tänker jag att Nää nu går bandet snart av. Alltså videobandet.
Det gör aldrig det, för ettor och nollor kan man pausa örtitusen gånger utan att de slits.
Sista timmen av mitt dygn. Funderade på att ragga upp skäggapan där för ett ligg men svimmade visst av innan jag sjösatte den planen. Tur det, tänk om jag påbörjat nån slags liggeri och sen somnat mitt i allt. Verkligen not hot. Plus mest troligt helt ofrämjande för fortsatt liggande i en piggare framtid.
Hej då till den dagen, säger jag nu.
Ashtanga yoga alltså.
Har precis stått på nacken, det hette nåt rent oerhört avancerat. Det som hände var att jag nu kommer ha ett blåmärke både på ut- och insidan i nacken och plus jag fick klaustrofobi. Det är faktiskt inte alla förunnat av att få klaustrofobi av att vara hopakorvad i sig själv (men knäna vid öronen? "Krama om öronen med knäna!" eeeh), men jag kan!
På samma ämn kan jag berätta att jag även kände lite angst när jag och Lisa var på tennisplanen utanför: hon stängde dörren och jag tänkte att: Nej! Tänk om den blir låst nu!
Iallafall. Ashtanga då. Det jag var sämst på var att knipa med hulabandulan HELA TIDEN i en halvtimme.
På samma ämn kan jag berätta att jag även kände lite angst när jag och Lisa var på tennisplanen utanför: hon stängde dörren och jag tänkte att: Nej! Tänk om den blir låst nu!
Iallafall. Ashtanga då. Det jag var sämst på var att knipa med hulabandulan HELA TIDEN i en halvtimme.
Jag behöver alltid nya träningskläder,
och särskilt då brallor som jag har nån slags fäbless för. Så nu tävlar jag, här kan man kolla om man vill: icanrestwhenimdead.com/?p=11342.
Jag behöver VERKLIGEN vinna, fast kanske inte shortsen då för allas skull.
Ajöken, Loppan.
Så. Vi kastrerade katten och hoppades att hon skulle bli lite mer.. vänlig om man säger. Och oboy! Det blev hon. Mot mig, och mot bebisen Erik. Resten av familjen var bara ett enda stort jädrans hot som skulle fräsas åt och jagas fötter på.
Jag skrev en annons, och en timme efter den kommit ut på Blocket mailade K, och nu bor Loppaluran där. June grät och grät och grät som bara en nioåring kan, hon sörjde rentav så hon tyckte vi kunde ge bort Sötnos också. Sen gick det över litegrann och sen gick det över ännu lite mer när Sötnos ville kela med June och nu är alla i familjen lättade. Tusen lättade.
Hejdå Loppan, det var sådär lite so and so faktiskt att känna dig.
Vi överlevde
och jag mår finfint nu när alla sover. Utom att jag känner mig en smula utsatt för övergrepp hela tiden eftersom Loppan gniiider och gniiider sig. Bläsch.
Och nu: kaffe (!! såhär sent ja) och en halv flapjack. Som jag längtat!
Och nu: kaffe (!! såhär sent ja) och en halv flapjack. Som jag längtat!
Det finns ingen frukost
till imorgon. Vilket ju idag kvittar alldeles världsmycket, men som imorgon kommer suga såhääär mycket kamelkodd. Så jag behöver packa in mig och tre barn i en bil som STINKER lemondoftgran och köra till coop eller maxi eller netto eller skitisamma nån affär och köpa bröd mjölk smör ägg blablabla kattmat. Åh vad roligt det ska bli, JÄTTEroligt!
Vi har redan tillbringat trettiosex timmar på gölarundan, vilket vanligtvis är helt trevligt och särskilt när det är sol och så, men idag var det som ren plåga med skrikande Erko och en hjärna som inte fungerar på mig och hjärtat bara bankbankbank tusen galoppsteg i minuten, det är nåt knas med mig. För innan idag när jag skulle köra iväg och var needy och ville ha en kram för T skulle köra till jobbet och han sa att nejmen vi kramades ju innan, då grät jag en lång stund i bilen och sen när vi kom hem och katten fortfarande var sjuk i huvudet (Loppan såklart, urspårade jävla wierdokatt) och jamade tusen jam på tio minuter, då grät jag igen för det kändes såhär att jag ORKAR för helvete INTE.
Ja men iallafall. Jag har världens bästa springskor iallafall.
Jag hjärtar ebay
för kolla att de här springskorna är på väg hem till mig i detta nu:
Jag älskar även posten. Och gröna äpplen, kaffe och att det är vår. Och lite andra grejer, typ kille är jag helt kär i.
Iallafall. Nu ska jag vika tvätt utav bara helvete. Häppåre.
Det är tisdag
och jag har avverkat hela veckan, känns det som i kroppen. Det har jag inte, det är ju bara tisdag. Men jag är trött ändå. Jag är ju förresten alltid trött, sådär så hjärnan när den pratar med mig ibland låter som när man drar hastigheten på inspelade röster. Sådär mööööörk och låååångsam moooaaaaa moooooaaaaaaa moooaaaaa. Fast den säger andra grejer moooooaaaaa i och för sig. Ja ibland, ibland är det rätt mycket bludderiblad också.
I söndags fick så bebisen sin första feber. Sate jag blev så nervös, för man vet ju inte. Man vet ju fehelvete inte - tänk om han är en sån där som bara TJOFF får tusen grader feber och sen får kramp. Man kan inte veta, han är helt ny, han vet inte ens själv! Inga kramper än så länge, och alltså nu är han ju frisk och så mycket feber blev det ju nu kanske inte. Fast Erik, han betedde sig som om han hade fått ebola minst. HELA NATTEN fick han vara vaken på olika sätt: skrikande, grymtande, gnällande, flämtande, pipande, skrikande igen. Han sov på mig, över mig, under mig, bredvid mig, hängandes från min hand, upp och ner, på katten, med katten som huvudmuff.. alla varianter och bara typ femton sekunder åt gången.
I måndags var således min sämsta dag på årtionden, jag ba grät och skrek på barnen och var helt världens bitterfitta och sen var jag glad och jiho och sen ner igen i svartaste hålet och grät igen. SInnessjuk, med andra ord. Barnen är säkert jätteglada över att ha mig som mamma.
Sen sov ingen på kvällen utan nej då skulle det bajsas och bråkas och jag boxade i nån vägg helt mot allt sunt förnuft i världen och sen somnade alla och jag hittade gelehallon och polkagrisglass och då ÄLSKADE jag barnen så det gjorde ont.
Så var min måndag, och så började min tisdag. Sen sprang jag med Erik i vagnen och nu. Nu är jag helt okej. Glad över springet, över att det inte gjorde ont. Glad över mina ungar, glad över att jag har ett fint men stökigt hus (hamsterlukten i sovrummet är borta, men nu tycker jag det luktar jävligt funky från ovanvåningen alltså), glad över att det finns ägg, inte fullt så glad över katter (katter = grisar).
Glad alltså.
imorgon ska jag klippa mig
klockan kvart över 12. Smart att blogga om det, då minns jag kanske det om hundra år.
Även har Erik hittat snotten, vilket fick mig att fundera på detta att mina tjejer aldrig hittat snippan. Varför inte det?
Eller de har ju hittat den, men inte vid fem månaders ålder och aldrig på det där helt våldsamma viset.
Och så tänkte jag på att tycka om sig själv sådär härligt som hon den där flinande blondinen, kanskeheter hon Mia. Hon ÄLSKAR SIG SJÄLV, bara ÅH VAD HÄRLIG JAG ÄR JIPPII, hela hon är liksom ett JIPPII. Jag blir lite trött av det där, och smetar på henne min den här känslan att det är påklistrat litegrann all den där JIPPIIheten. Det behöver den ju inte alls vara, det finns väl i allra högsta grad människor som älsjkar sig själv till den milda grad att de alltid måste gå runt med armarna uppsträckta och ett stort, bländvitt smajl.
Iallafall så pratar jag med mina barn om det här, att man ska älska sig själv. Och fyraåringen (snart) gör det, hon bara Ja vaddå? Såklart!
Men nioåringen (snart) är mera tveksam, och det minns jag från när jag var i samm aålder ungefär. Ska jag älska MIG? Varför då? Nemen det går väl inte? Va?
Det är synd, och jag vill gärna att någon skriver ner ett recept exakt här och nu och berättar för mig hur jag ska öppna hennes hjärna och bara ösa in självkärlek. För mitt recept är nu såhär: berätta om min självkärlek. Berätta att jag älskar henne. Berätta att man behöver verkligen väldigt mycket älska sig själv, för annars blir det ibland knas i relationer till andra människor och sådär. Slut på receptet.
Och nu: En tur till Näsum.
Saker jag funderat på: 1.
När jag gick på gymnasiet hade vi nåt som liknade träslöjd. Vi skulle lära oss praktiska färdigheter, parallellt med de teoretiska kunskaperna vi skulle få med oss till universitetet. SÅ vi hade träslöjd, byggde friggebodar och sådär. Vi höll inte till på skolan, utan var inhysta i en verkstad som låg på en brädgård. Det är nån slags trävaruaffärshistoria där och har alltid varit.
Läraren var ingen lärare, men hade en fru som var det. Han var nån som visste en del om trä, litegrann om att mäta med ett tumträ och spika i spikar rakt, han visste ytterst lite om tonåringar vad det verkar. Men han visste en hel del om hur man betedde sig som ett jävla rövhål.
Jag skolkade MASSVIS, hade träffat en kille som jag hellre ville hänga med, jag satt på contan och rökte cigarett efter cigarett och tog på eftermiddagen bussen till Näsum dit jag flyttat så snart jag fyllde 18. Sambo. Sånt.
Så jag skolkade. Och rökte. Och var uppnosig, näsvis och stor på mig själv, sådär som 18-åringar är. Ibland.
Jag dök upp på träslöjden nån gång då och då, och varenda gång jag gjorde det (kanske två gånger, tre?) var träslöjdskillen för nära. Han stod tätt intill, pratade med mig om att suga kuk (inte rätt ut, men skämtade haha jättekul om att suga eftersom jag rökte), tryckte sig mot mig bakifrån, flåsade i nacken. Sista gången jag gick dit satt jag uppflugen på en redskapsbänk när han kom fram, ställde sig mellan mina ben och tryckte kuken mot mitt skrev. Då gick jag hem.
Sånt händer, det händer varenda dag och om och om igen, det trycks skrev mot rövar, tafsas på bröst och rumpor och höhöhö har du ingen humor eller?
Saken är den, va. Att ingen trodde mig. Och de som trodde mig tyckte att Nejmen alltså han har ju tafsat på andra, säkert. Plus är gift, vill du förstöra det? Eller: nää det har inte hänt, och du ville säkert ändå eller så skojade han - har du ingen humor? För faan cecilia, vem fan skulle vilja trycka sig mot dig? Du vill säkert bara ha uppmärksamhet.
Jag vill åka tillbaka och vara både 18 och 36 och berätta för mig att INGEN har rätt att trycka sig mot en om man inte vill. Att man VISST får anmäla fastän nån är gift. Att om somliga inte tror en, säger man överdriver och är överkänslig och säkert ville, då är det DERAS osäkerhet och den måste man inte bära med sig.
Synd att ingen Cecilia, 36 sa så till mig när jag var Cecilia, 18 för jag bar på den osäkerheten länge, tvivlet på mig själv.
Äsch det var bara det, jag har inget avslut och ingen poäng vad det verkar.
Jag är där nu.
Där jag tittar på bilder och tänker att herregud, har DE TVÅ gift sig?? och Va, men hur flintis är HAN då? och Gud är HON morsa? och så har jag en helt annan bild av dem, typ kanske en bild av en vrålfull tjugoåring på eldarfest i Negerbyn och då är det ju klart konstigt för hjärnan att den mänskan snipp bara blivit 38, tappat håret och fått barn och gift sig med nån man aldrigilivet trodde på en miljon år att de skulle ens lära känna varandra på mer än småstadstjenisviset.
Själv är jag naturligtvis exakt likadan nu som då, kanske lite fulare kläder och en haklinje som inte längre än knuvskarp. Men annars så. Exakt. Samma.
Iallafall har jag allt håret kvar på kolan.
Helvete!
Alltså det går inte beskriva alla bra tankar jag har när jag är ute och springer eller yrar runt på coop eller när jag som en radiostyrd kryssar mellan vaken bebis-vaken lisa-kattslagsmål-candy crush i sömnen-vaken bebis igen. Jag tänker att detta! DET HÄR ska jag blogga om! Sen gör jag inte det utan tänker att sen gör jag det men sen när det blir sen så sitter jag här och glor argt på tangentbordet och undrar vafaan jag tänkte ens, då?
Jag hade nån historia jag skulle berätta, fast nu verkar jag ha glömt den.
Jag fyllde år, visst.
36 blev jag och nu är det som en andlös väntan på 40. Vafan, skämtar jag eller?
Och såhär då, när jag speglar mig så ser jag ut som 36. En ganska så trött 36-åring som varit gravid tusen gånger och som äter mjölkprodukter (obs celluliter har jag lärt mig i nån tidning som också lär mig sånt som att man borde vara slät och ha hög byst och inga pigmentfläckar och målade naglar och rakade, oändliga och nästan lite knotiga ben) och som ammat iallafall i sammanlagt trekvart och glömt göra tusen dips.
Äh jag är stark och snygg och tränar och mår bra, så vem fan bryr sig egentligen. Egentligen?
Sen vet jag inte, jo vi hade namngivning för Erkan och idag har det snöat, nej förlåt det snöar nåt helt makalöst.
Och så har jag lärt mig att Flapjacks är skitäckligt goda. Jodå.
Det är vårkänslor
i kroppen, jag känner livet i mig. Det är fortfarande snö och aldrig sol men det känns ändå att saven börjat stiga och att det snart snart ska bli gympadojor på torr asfalt och kobajslukt och en och annan ljummen vind.
Det är vårvinter och det är mycket vackert alltsammans, alla gråbruna nyanser på jorden och himlens stålgrå färg. Det smälter ihop med mig och jag känner mig likadan: stålgrå, brunmurrig. Och väderbiten och starkryggad samtidigt.
Och jag har betalat räkningar, överansträngt mina ben (måttfullhet är inte min grej visst), ätit knäcke och klappat en glad och klappat en arg katt. Tisdag, visst.
Det är vårvinter och det är mycket vackert alltsammans, alla gråbruna nyanser på jorden och himlens stålgrå färg. Det smälter ihop med mig och jag känner mig likadan: stålgrå, brunmurrig. Och väderbiten och starkryggad samtidigt.
Och jag har betalat räkningar, överansträngt mina ben (måttfullhet är inte min grej visst), ätit knäcke och klappat en glad och klappat en arg katt. Tisdag, visst.
Ni vet den låten som Bo Kaspers sjunger
som heter Kaos, tror jag? Så är det här: Hela havet fullt av båtar. Varje rum kör sina låtar.
Det är läggdags för längesen och jag har i god föräldraanda förberett de små skitungarna i tusen hundra år på att Nu snart är det dags att sova, då ska vi se här nu börjar det bli dags och Lisa väljer du en saga nu då så ska jag läsa den och June ta på dig pyjamas och Erik snart har du ätit upp tusen hundra liter Nan (jaa jag sponsrar ondskefulla Nestle förlåtmiggud) och då ska du sussa gott jahaadå.
Detta händer: ingen somnar, det blir ett satans kackel om vem som får lov att höra vilkens saga, vem som får lov att prata under sagoläsning, om ifall pinviner bor här nere vid vattnet, hoppla det är studiedag imorgon, mamma jag vill ha vatten har du gjort läxan jag SA ju att du skulle byta tröja JuneLisa gå och lägg erjagblirgaaalenNEJdufåringetvatten mamma kommer snart ska bara ge bebisen nappen MEN SOOOV NUUU DÅÅÅÅ!!
Nejmen vaddå, det tog inte mer än nästan två timmar att skrämma tyst på dem. Eller jag menar lägga dem. Obs de hade ju inte ens behövt sova exakt då om det ändå är ledigt imorgon.
Jag har börjat läsa igen.
På distans. Igen.
Men den här gången verkar det vara en märklig skillnad: jag gör det! När jag hinner, det är ju inte alltid såklart. Dessutom hinner jag ofta med att både laga och äta mat, träna lite blygsamt sådär, städa av (obs fuskstäda, inga utrensningar bevare mig väl). Och nu ska jag säga vad fan som är upp: det är den där effektiviteten som alla pratar om! Morsaeffektiviteten!
För mig dröjde till tredje barnet, somliga är såna helt av sig själva men de flesta säger sig ha anskaffat den där effektiviteten efter första barnet. För mig, tredje. Kanske för att jag är tvungen för att de tar över helt annars, som en flock vilda hundar.
Så, slut på skrytet.
