Jag har börjat drömma

som en jävel. Hela nätterna springer jag runt och glidflyger, tappar bebisen nerför vattenrutschkanor, förargar gamla ligg (förlåt det heter kanske pojkvänner om man råkar ses fler än fyra gånger, även om snubben är i behov av terapi eller lobotomi eller bara en koloskopi?).
Glidflygningen var intresant förstås, en utveckling av aj-satan-jag-ramlar-drömmar, som jag fått att övergå i aj-satan-jag-ramlar-wehey-kolla-jag-kan-studsa-drömmar. Nu kan jag visst glidflyga också. Om jag har en tillräckligt stark core. Och startar i en backe.
 
Kanske. Är det såhär, att när livet liksom är rätt lugnt, då tänker hjärnan att Du, du skulle ju kunna ta och kolla på den här grejen som du tyckte var rätt obehaglig och beklämmande men sket i att göra nåt åt då. Här, dröm lite vettja! Ha lite drömångest du, det blir bra.
Och det är väl rimligt och gott så. Det är ju inte som att jag har nåt jobb att fundera över precis sådär.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0