Döden, döden, döden.

Så skulle Astrid Lindgren sagt om hon ringt upp mig nu. Inte bara för att hon är stendö, utan för att hon sa så till sin syrra, när de pratades vid. Eller de ringde upp och skulle prata banan eller tvättmedel och så började de samtalet med att säga så. Döden, döden, döden.
Det har varit en märklig vecka, en bra och ganska dålig men mest bra. Det har varit nästintill-spa-kväll med fina M, cykelturer och bra besked. Och begravning och renstädad lägenhet och jag har fräst åt alla som finns och varit glad och ledsen om glad och ledsen och sen lite arg och småningom en smula euforisk och sen fick jag nypa mig för att inte avlida i skrattparoxysmer (även om det för all del vore en rolig, fast ganska plågsam, död).
Det var begravning för min morbror idag, och det är märkligt det här med sorg. Vi människor (eller jag iallafall) smittas av andras sorg, och det gjorde mig ledsen att se andra ledsna. Fast det var bra också, jag bestämde mig för att jag måste MÅSTE besöka minneslunden där lille bebisen är begravd. Och det blev bra också för att det var så fint att se hur många det var som sörjde honom. Han var speciell, K. På både det bra och det lite dåliga sättet, och det är väl kanske det som är en skön blandning, vad vet jag.


Kommentarer
Postat av: xaramia

sorg är jobbigt! sorg tar tid!

och man tar in andras sorg...på gott och ont!!



Många många kramar <3

2011-10-07 @ 23:40:21
URL: http://calleskula.bloggplatsen.se/
Postat av: cec

Kran tillbaka, säger jag. :)

2011-10-10 @ 20:00:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0