och Lisa står vid vardagsrumsbordet och leker med en bil. Om livet inte varit så nyckfullt skulle jag suttit här nu med oerhört stor röv, jättemage och ett jädrans humör och retat mig på T och säkert på Lisa också. Om två dagar skulle jag haft bf och jag hade hela tiden haft ett öra lyssnande inåt kroppen: var det en värk? Kände jag något där? Är det dags nu?
Det blev inte så.

Och igår fick min fina vän ta bort den bästa hunden jag känt: ellabel, världens finaste schäfer. Det är synd om mänskorna ibland, det är det.


Det här var ju en lite sjuk bild, Ella gillade faktiskt mig och nästan aldrig stirrade jag sådär på henne.