har det pratats idag, både högt och lågt och överallt och det var väl underligt kanske, eller kanske inte. Så jag tänkte att äääh SÅ farligt var det inte på den tiden och ska jag våga läsa tillbaka i bloggen, för sist jag gjorde det fick jag fettpanik och ville bantabantabanta så mina armar blev smala som pinnar och ådrorna putade ut (hej störda kroppsuppfattning vafint att se dig), men nu pratar jag helt mycket om hur jag vill vara sund, jag vurmar för sundhet. Ja, och bantar samtidigt. Ja, och håller på att gå ihjäl mig för att hålla ångesten stången.
Det är så jag rullar.

Jag läste tillbaka och herregud. Alltså jösses amalia vilken spinka och räka jag var, och såhär är det och lyssna jävligt noga nu: jag vill inte det igen. En liten sajkotant sitter i mig nånstans och njuter av ben och spänt skinn och buktiga ådror och en smal smal nacke där kotor sticker ut.
En annan del av mig, som faktiskt är större (hohoho), säger att Nej vet du att det vill du inte. Det går bra med arsle och att magen putar (obs lite) och att ådrorna kanske bara tsicker ut om jag druckit för lite vatten och gått.

Jamen HÖR ni vad jag skriver? Alltså det killar i min mage, ja det gör det fan.