Jag cyklade in på gårdsplanen,

vinkade till några mammor och snubblade in på kontoret helt förblindad av tårar. Och sen grät och grät jag och blev omkramad och klappad och Vad fint att se dig och Vi är så glada att du är här och Jag har saknat dig och så slutade jag gråta, drack lite kaffe och gick upp till dagis. Och började gråta. Och grät och grät, saltade ner hamburgarna och skar lök och grät och stängde dörren om mig och fick prata med konstig, spänd mun.
Men det känns okej. Det gör faktiskt det, för jag är som jag ska. Jag har inte sörjt klart mer än hemma i heermansvägsbubblan där det mesta är peachy på nåt sätt.
Och nu är jobbubblan lite spräckt och det känns okej.

Och jag gråter igen nu, precis precis under ytan ligger det; den där darriga munnen och svajiga rösten.

Kommentarer
Postat av: M

Älskade fina! Jag hoppas att det blir lite, lite, lite bättre varje dag. <3

2011-08-01 @ 15:48:02
Postat av: Catt

Konstigt, det känns så fint att läsa att du kan gråta. Släppa ut sorgen så den inte gror för mycket och blir.. försummad-vanskött?

Tänker på dig och önskar att det blir lättare.

2011-08-01 @ 16:15:36
Postat av: Katrin

Stor kram!!

2011-08-01 @ 19:51:11
Postat av: jes

Lät som om det gick bra :)

2011-08-01 @ 22:16:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0