Äsch
Det är underligt, den nya tidens relationer som är så förgängliga på något sätt och ändå inte.
Äh jag vet inte vad jag tänkte.
inte alls konstigt. Hänger man på samma ställe i åratal så lär man ju känna varandra även om man inte träffas personligen så att man sörjer när något tragiskt händer, som med i ovan nämnda då, så är det klart man blir ledsen.
Sen föredrar jag ju att vara överempatisk än osympatisk så jag tycker du ska vara glad ändå för du har ett stort hjärta som kan glädjas och sörja med andra, även såna du inte mött IRL.
Jag tror jag förstår hur du tänkte. Det är konstigt att människor man aldrig träffat har berört något inuti mig så mycket att jag gråter när de gråter och skrattar med dem när de skrattar och lider med de barn som står utan sin mamma.
Det är nog för att du har sån medkänsla. Tror du bäst på ditt jobb av samma anledning. Du kan tänka dig in, beakta och analysera.
Det läskiga i det här är när man följer nån tätt men inte vet vad den heter i efternamn eller ens förnamn och så försvinner de och man har ingen aning om vad som hänt och kan inte heller få veta det. Har hänt några gånger och jag blir alltid lika paff och tagen.
Det läskiga i det här är när man följer nån tätt men inte vet vad den heter i efternamn eller ens förnamn och så försvinner de och man har ingen aning om vad som hänt och kan inte heller få veta det. Har hänt några gånger och jag blir alltid lika paff och tagen.
Ja, som min vän jes som uppmärksammade mig idag på att dove with guns blogg var borta. Var har han blivit av, liksom?
Nu var ju inte han någon vän eller så, men ja. Det är sånt jag kan grubbla på.