så nu är det jag som får sitta här i tv-rummet och trycka, helt livrädd. Det spökar fan här. Det finns inte spöken, men här spökar det. Kaske är huset byggt på en gammal indiankyrkogård? Det vore roligt, för då kanske jag måste bjuda hit världens minsta lilla medium som ska studsa runt här och hojta saker med barnröst och så ska det komma fancy smycken susande genom taket.

Eller så är det bara hustomtar, ingen vet. Detta vet jag iallafall: mitt ena örhänge bara svisch hejdå försvann häromdagen. Jag letade och letade och letade liksom i omgångar, i hela köket. Jag dammtorkade och lyfte varenda pinal men örhänget var puts väck.
Tills dagen efter jag letat i tusen år: då bara plopp låg det rätt fram på köksbordet. Jag frågade T om han lagt det där, men si det hade han inte. Vad betyder detta? Jo, att det finns hustomtar. Det ÄR faktiskt den enda rimliga förklaringen.
Nu sover June med en kanin i famnen (hustomtar gillar inte kaniner) och en elefant som fattat posto precis innanför hennes dörr. För min 33-åriga hjärna fattade inte att en sexårings hjärna INTE tycker det är charmigt med elaka hustomtar (även om jag faktiskt inte använde ordet elaka utan retstickor), utan de tycker hustomtar bara verkar jävligt läbbigt. Note to self alltså.