jag ska inte fungera mer nu.
Det började med att vi åt frulle i lugn och ro, försenade som vanligt men vagör det, det är ju dagis och herregud om man missar samlingen skitisamma. Vardagsdekadens at its best.
Då ringde telefonen och så var det dagis som sa: vi ska vara på skolan klockan 9 och eftersom ni oftast är sena så ville vi bara säga det, att vi går kvart i eller så kan du lämna henne där uppe.
Jag sa Det är luuuugnt, vi fixar det i tid och sånt, klockan är ju bara barnet.

Så fem i nio körde jag i vild panik till skolan (tackskajagha som bor i världens minsta stad, och det återkommer jag till snart igen) och avlämnade June i tid och slängpuss hejhej (och ett litet oroande samtal med Ds mamma som mumlade något om att jag kanske behöver hjälp för det verkar ju lite stressigt för mig (hon kan ha menat det faktumet att Lisa inte hade några strumpor på sig iofs, det kan ju ha sett lite illa ut kanske vad vet jag)) och så skulle jag köra hem med lisa och vi skulle gå prommis. Då sa bilen meow meow me.. klick klick
Och här kommer nu det fina med att bo hemma, och att bo i en liten stad: jag ringde ett ynka samtal, direkt visste jag till vem, jag pep: kan du rädda mig? och rösten i luren sa: Klart jag ska rädda dig! Var är du? och fem minuter senare var bilen igång.

Småstäder plus vänner = världsfina grejer.
Nu ska bara migränen botas med, så är allt tipp topp. Men först daska på lite smink och springa och hämta June. När jag blir stor ska jag lära mig att komma i tid helt utan stressa. Men det får bli en dag när jag hinner.