Det här med att bli stor,

det funderar jag mycket på. Alltså att bli vuxen, och att vara en del av den mystiska vuxenvärlden som delar ritualer: vardagsmiddagar, väsgräl i köket, fredagssov på soffan, glädje och sprickstolthet när ungarna lär sig cykla eller börjar resa sig mot möbler och stå lull.
Jag funderar mycket på det eftersom jag kommit hem igen och insett att nu är det vi som är våra mammor och pappor, och i det förstår jag att min mamma och andras också är kvinnor och män - inte bara mammor och pappor. Måhända en smula sent att inse det vid 33 års ålder, men bättre sent än aldrig.
En annan sak är systerskapet som finns, en värme mellan mig och mina vänner som är liksom innerlig och riktig och som är kärlek: tolerans och att glädjas med varandra och att sörja med varandra när föräldrar går bort, cancerbesked, missfall och också nya bebisar, giftermål, nya roliga arbeten. Eller en fin ny tatuering, till exempel.

Det är fascinerande det där, att det ÄR en resa. För det är det ju, livet. Jag har inte sett det innan för det har varit annat i vägen som suddat ut och grumlat litegrann.
Det är fint med en resa tycker jag, lite bitterljuvt på något sätt.

Kommentarer
Postat av: Pernilla_utan_rövare

Det var fint skrivet! :-)

2010-03-30 @ 22:53:31
Postat av: MANDRAGORA | kattägd narcissistisk vegetarian

Vilket fint inlägg. En riktig ögonöppnare faktiskt.

2010-03-30 @ 23:54:48
URL: http://shakti.blogg.se/
Postat av: Anders

Jag tror också att man blir vuxen först när man inser att ens föräldrar är som men själv är och att även de dåliga sakerna gjordes av kärlek. Och att vara vuxen är bättre än att vara barn eller ung.

2010-03-31 @ 07:59:57
URL: http://parkensljus.blogspot.com
Postat av: cruella

Och det är en resa som fortsätter. Man blir liksom inte klar med sitt liv, det är tur.

2010-03-31 @ 09:33:19
URL: http://minkammare.blogspot.com/
Postat av: c

Ja det är en väldig tur, att resan inte tar slut förrän andetagen gör det. Och vuxenlivet ÄR bättre än ungdomen iallafall, jag gillade rätt mycket att vara barn faktiskt.

2010-03-31 @ 11:23:31
URL: http://cilanpilan.blogg.se/
Postat av: Anna

Cilanpilan! Vilket underbart inlägg. Så klockrent och sant. Precis så här är det att leva. Tack för att du satte ord till mina tankar.

Kram

2010-03-31 @ 22:26:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0