En del ställen är hemma fastän de aldrig varit hemma, det är märkligt. Och vissa människor är liksom trygghet, precis som en del dofter är det och det måste inte ens vara så att de där människorna är så värstans jättetrygga eller att de där dofterna representerar ens allra mest stabila ögonblick i livet.

Men idag, när jag visade Lisa fåren vid hagen där vid slottet, då tänkte jag att den känslan där och då, den skulle jag ha på flaska så jag kunde ta fram den vila i den. Den var såhär; barndomssommar i småland, hos S och G och jag minns att jag älskade deras toalett, semestertoalett med en särskild sorts kyla som var nästan lite källarlik, och så en tvål som doftade nytvättade lakan och frisk luft och som gjorde händerna alldeles sträva.
Och handfatet där kalken aldrig skulle gå att gnida bort och deras toalett med svart iskall ring, och själva stolen vickade lite när man satte sig på den. Och så badlakan, platta och trådslitna och riviga och torkade ute på vindan tills de hängde styva så man kunde ställa dem i ett hörn nästan.

Jag har funderat på det idag, för jag tyckte det kändes en smula tragiskt faktiskt att min tryggaste barndomskänsla finns på en toalett i Skorpetorp, och jag tror såhär att där gick det att andas. Det var nog mest det.
Inte på toan just, utan där i skogen hos S och G som var sådär att man fick lov att bara vara. Bara så.