Mm, Fromm och jag
Detta vet jag iallafall: jag knallade ner till stan och hade shoppingspree (det är kanske två ord iofs?). Jodåsåatteh, jag handlade till exempel köttfärs på ica. Sen gick jag på apoteket och där gick jag bananas och köpte nässpray och balsam. Och så köpte jag faktiskt ett doftljus för 55 spänn, något jag har dåligt samvete för.
Jag ska skärpa mig, klippa mig och skaffa ett jobb, och sen ska jag med vara i lördagsklubben som drar runt i horder på stan och bara köper och köper och köper.
Eller ja. Ingen vet. Jag köpte tulpaner också förresten, och DET kan ingen människa klaga på.
Men vad har den stackars Erich med det hela att göra? "Att ha eller att vara"? Eller har jag missat nåt?
Jag gillade honom när jag var tonåring + men minns fan inget av läsningen idag.
Han säger att konsumismen kommer av att man är missnöjd med sitt liv. Och det är vi två om att misstänka.
JÄVLAR vad jag hör dig i inredningstjofräset. Åh jag önskar du var på msn så vi kunde vent it liksom. Nåja, tids nog.
Trååkigt. Shoppa är tråååkigt. Sluppe man bara det. Jag tror man konsumerar i brist på annat att företa sig. Har man annat att göra o tänka på, inte f-n smakar det att dra runt på stan och söka stuff. När man kommer hem med allt man köpt, hur ofta är man lyckligare, egentligen? Ok. Now, Shoot me.
Jomen lite lyckligare, en stund. Men visst handlar det om att livet inte är riktigt som man velat. Det är jag helt på. Och här ska inte skjutas några klokhuven. :)
Ok. Smickrad(?) och Oskjuten(?) ges jag möjlighet att böja mig. Jag var lycklig när jag äntligen skaffat mina vandringskängor. Och oj så mycket lyckokänsla jag fått uppleva i dem, hisnande naturscenarion och endorfinkickar. Så visst. Stuff KAN göra en lycklig. Stundvis. Amen to that
Trött eller nåt. Poängen alltså : Det är själva shoppandet som jag verkligen avskyr, grymt tidsödande, oftast fruktlöst.. nä fy för den lede.
Ja, jag förstår precis.
Jag blir förvisso glad av att handla men jag inser ju att det är nån slags tomhet som det där shoppandet ska försöka fylla.