iallafall om man går utanför dörren och svänger höger där vid parkeringen.

De gånger jag hinner ta paus skyndar jag mig iväg, utan telefon, för att gå ut och titta på det där. Det gör nånting inuti mig, som om det öppnar liksom en avgrund i mig fast inte på det dåliga viset. Eller såhär: det känns bitterljuvt på något sätt, en känsla som jag nästan kan vältra mig i.

Det är det där tomma, ödsliga och kalla och en stålhård himmel som är så vackert och så ensamt. Det är kanske den känslan jag njuter av, ensamkänslan för sedan jag var liten har jag känt den. Som att jag var ensam fast med människor omkring och så är det ju, tänker jag. Alla människor är på något sätt ensamma och som sitt eget universum. Och det tycker jag också är ganska vackert och lite vemodigt.

Iallafall, Grödby. Där är det fint. Väldigt.