De senaste dagarna har jag inte bloggat (den senaste dagen? ingen vet) och det ska vi nog vara tacksamma för allesammmans för det hade blivit en synnerligen obehaglig läsning, tror jag. Eller såhär: M var här, och åkte hem och grät för hon tyckte det var så jobbigt att se hur desperat jag var.
Bebisen fick tusen graders feber och var sjuk i någr adagar, sen efter det fick hon nåt som gjorde att hon icke skulle ligga ner och sova. Ingen vet om det gått över nu, men inatt har jag iallafall fått sova sammanlagt säkert sex, sju timmar. Till skillnad från några innan då jag sammanlagt sovit kanske två timmar. Samman. Lagt. Och de timmarna jag inte sov fick jag stå upp och gunga. Eller stå upp och vagna.
Nog pratat om det, nu vet jag att jag behöver be om avlastning innan jag blir så knäckt att jag ringer min mamma och säger att hon måste måste komma för jag är rädd att något ska hända annars. Så. Sömn är min bästis.

Iallafall, smardedgrejen. Sen idag då på morgonen så är jag en sån jevvla hurtbulle, vi ska alltid gå till dagis. Det gjorde vi och sen brukar jag gå en sväng till så bebisen får sova och sånt. Skillnaden var att idag var jag rätt pigg och hade bra musik och dessutom har jag tappat kontrollen över min tillvaro fullständigt så då fesstår ni. Var jag ute och gick i kanske två timmar. Med bara två frukostmackor i magen och med sömnlösa nätter i benen.
När jag insåg att jag njöt av hungerkänslorna fick jag ställa mig blickstilla och tänka noga på hur jag mådde då sist, och sen gick jag hem och nu äter jag fläskpannkaka med massvis av fett och dricker saft till.
Så jävla lätt är det, att lura sig själv. Så jävla lätt.