Så kan det vara, men så är det nog inte. Jag är bara såhär liksom tom, det finns inget roligt inuti.
Eller vafan säger jag, det finns det ju. Men det blir inte så kul när det ska komma ut, för det halkar över i halsbränneprat och prat om att här doftar syrener för jag har snott såna på en buske, eller att ananas på burk ju är fett gott (men halsbränneframkallande fast skitidet, jag får halsbränna av vatten såatteh).

Ja, så är det iallafall. Och så  är det detta också: jag har läst och blivit tipselitipsad om tunika och tights så jag tänkte att jamen då kör jag. Jag har även observerat tjejer i tunika och tights och förstått att det är okej att tunikan är rätt kort, bara tightsen är liksom såna här tjocka. Det var synd bara att jag inte även observerade att de där tjejerna i korta tunikor varken var 32 eller gravida, utan snarare pinnsmala små 13-åringar.
Så jag har varit på friabad idag och visat upp arslet i vita tights. Vita. Tights. Och jag fick naturligtvis böja mig fram och allt flera gånger och celluliterna bara HALLÅ ALLA BOULESPELARE (det var nåt jävla skånederby eller vad det kan ha varit), KOLLA HIT KOLLA KOLLA!
Så mest satt jag ner. Faktum är att jag sa till June att Hörredu, nu sitter jag här och springer du iväg är det mest synd om dig för då får du bo på Bunker Bar och där serverar de inte typ asafräsch mat och absolut inga köpeköttbullar med vita makaroner och så bara vin att dricka och då vet du ju hur det blir (man blir yr av vin har June berättat för mig).
Och sen när jag behövde åka hem efter två timmar för att kissa (alltså jag lovar att jag svettades urin, så mycket pink fanns det i kroppen på mig) var jag inte en bättre förälder än såhär: jag halade fram påsen med lördagsgodis från igår och sa: Om du är tyst och hänger med mig hem nu så får du det här.

Sen när June sitter på hinseberg och är förbittrad på livet, då kan vi visa henne den här bloggen så vet hon ju att det är mitt fel.