kan man nästan säga att jag går i barndom. Minus att jag inte är 100 år och senil, men alla dofter och ljud på våren påminner om när jag var liten. Och det är märkligt, men om våren är det nästan bara ljusa minnen av röd saft och fingermarie på stranden, exkursioner i skogen med ungarna på gården, pissemyror i enorma stackar och doften av avbränt gräs och våt asfalt om morgnarna. Och tinajes hus, deras katter och hermans heja precis bredvid fiskabacken där ryktet gick att man kunde få mask i ögonen om man tittade under vattnet när man dök. Och där vi hade lerkrig med bottenslammet tills Jill en gång fick en näve grus i ögat och sen slutade vi med det och där ett gäng fulla stugcampare en gång badade nakna, helt ogenerat.
Och jag minns att vi en midsommar (tror jag, eller var det valborg) vadade över till Kaninholmen och firade där och när vi skulle hem hade vattnet blivit mycket djupare så jag fick åka på nennes axlar och alla var glada och ingen var full och det var ljust fastän det var mitt på kvällen och vattnet hade hunnit bli ganska kallt.

I år gillar jag våren, och i år menar jag det på allvar. Det finns alltid ett stråk av vemod och det är okej. Och den här våren är fin. På riktigt.