då, innan man äntligen ska få sitt lilla bylte att snusa på. Då är det lite såhär äh vad ska jag säga. Man blir som lite otacksam över det här miraklet man är med och skapar. Det är ju roligt att se fram emot att få en bebis och så, men det roliga liksom överskuggas av att allt gör ont, allt sitter fel (invärtes då) och det mest hemska: alla kläder är för små eller sitter fel eller är obehagliga eller fula eller för fina (alltså festkläder). Så då blir det som om alla postiva tankar i hela hjärnan bara Jaså, är det åttonde månaden nu? Jamen okej häppåre, vi ses när bebisen är född - om du har tur.
Ja, så då är varje såhär: fel kläder, konstiga kroppslukter, fel människor man omger sig med (detta ineffattar typ hela mänskligheten), negativ hjärna och en kropp som vill gå i ide.

Det är dumt planerat av naturen, tycker jag. Inte minst därför att nånstans i vecka 41 finns det liksom noll affärer att handla mat i om man är så arg som jag. För det är faktiskt skämsigt att åka tillbaka till affären man dagen svor högt i för att äpplena inte var sådär fräscha som de ska vara och som man kan förvänta sig att de är (dvs exakt nyplockade och inte hanterade av mänsklig hand typ).

Nu ska jag göra kaffe. Kaffe är bra. Ibland.