Jane Eyre

har jag tidigare dissat. Kanske mest ur ett ytligt feministiskt perspektiv, eller knappt ens det. Hur som helst, jag ser filmen nu (mäh jag hinner knappt läsa en fesen tidning, än mindre en hel bok, en klassiker!) och åh. Det bästa är inte romantiken, utan stoicismen, de dystra färgerna och att jane ser ut som en människa. Fast jag hade sparkat den där sir på pungen, satan en sån dålig jävla raggningsteknik. Eller Ja, får han ligga med the body måste den ju vara okej. Ingen vet, det är en film. Och jag kan inte koncentrera mig på vad jag ville säga eftersom katten jamat konstant i en kvart nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0