som vi skulle attendera eftersom lilla systerdotter E hade nån slags avslutning med sin kör. Det var fint och gulligt och skönt för modern eftersom stora systerdotter A passade lilla hustyrannen i sin lägenhet istället för atthon hängde på min axel och skrek och piskade upp stresshormoner.
Iallafall, det sjöngs och pratades om biståndsarbete och prästen berättade en saga om nån kung och sen var det dop och sen var det plötsligt en smäll, ett pang och nån som ropade: Nää-ä!
Då var det en tant som svimmat och dråsat i kyrkans stengolv med näsan före, och hennes tantväninna grät och grät så tårarna sprutade och alla reste sig upp och tittade (och min styvmamma M väste: Cilan! SÄTT dig ner och glo inte! så då gjorde jag det för det hade hon ju rätt i) och en tant sprang över mitt ben för att komma ur kyrkobänken och mitt i allt det började lilla barnkören att sjunga och då var det så bisarrt så jag ville göra en film om det.

Sen fortsatte hela kyrkoköret och ironiskt nog sjöng vi Trygga Rekan och sen var det kollekt och alla sneglade hela tiden bakåt för att se vad som hände med stackars lilla tanten och till slut kom ambulansen och då var det helt tvärtyst i hela kyrkan och då sa tantväninnan som gråtit och gråtit och med sin lite gammelhesa röst klagat Neeej, neeej, med darrig röst: Jaha där lämnar hon körkan.