att det liksom är kaos och bara halvfärdiga tankar. Kanske kystade jag av tusen såna synapser eller vafan det heter så det bara ligger en massa trasigt kablage i huvet och sprakar och fräser och får mig att bli helt radiostyrd?
Exempel på hur jag tänker om jag ska resa mig från soffan och gå ut i köket och bre en smacka:

Mm, jag är hungrig jag ska åh kolla in han på tv, fan vaäckligt att dricka piss alltså undrar om jag skulle kunna, kan man amma om man dricker sitt pink, går det över i bröstmjöundrar om den där löken jag åt innan gör så lisa får ont i mag fan vad ofta jag tänker på henne jag borde tänka på june också. June june june. Hur fan ska det gå med inskolningen brukar man skola in femåringar undrar när Lisa åt sist gud vad hungrig jag är. (här reser jag mig ur soffan och ser helt dimmig ut. Intentionen är nu att faktiskt bre en macka.) Kolla nu är soffkuddejävlarna rufsiga igen här ligger ju en tia woho städpengar fan jag vill jobba och tjäna pengar hur ska det bli med skolan jag tar med den här burken ut i köket också usch vi borde verkligen städa men skitidet åh vad söt lesan är hur ska T klara sig så länge utan henne och nu kommer ju June imorgon hur ska det bli med hennes läggning, jag undrar om det går att lura henne att äta mjölkfritt men  vemihelvete har lagt ett tuggummi här på bordet äsch jag tar och sopar lite kanske ska jag diska nu när jag ändå står upp vad var det nu jag skulle göra?

Det värsta är att det är precis såhär att föra ett samtal med mig också. Jag öppnar munnen och sen spyr jag ur mig allt om finns längst fram i huvudet och så tror jag det är konversation.