det blev jag inatt vid pass tresnåret nåt sånt. Jo, för då bjöd britta Katt in sin kattkompis i vardagsrummet och sen slogs de så innitahelvete. Alla som hört katter slåss vet hur högt och hemskt det låter. Om man gångar det med en miljon så var det SÅ otäckt det ljudet var, mitt i natten och inomhus. Satans dårkatt.
Jag blev så rädd att jag inte ens kände igen min egen röst när jag ropade UT FÖRIHELVETE! nästan i sömnen och sen fick jag vingla ner med Lisan på armen och se om jag skulle behöva jaga ut Church ur vardagsrummet eller vafan som hände.
Sen darrade jag en lång lång stund. Och förundrades över det faktumet att Lisa knppt ens vaknade. Det säger mig att jag kanske borde se över mitt röstläge, typ.


Den här zombiekatten trodde jag lurade under trappan inatt. Kattjävelsfanskap.

Och just det, sens moral: stäng balkongdörren om nätterna, Britta Katt får väl jama då när hon vill in. Och ut. Och sen in igen. Och ut. Och ha mat. Och så.