känns det som om jag är omgiven av nu: pappas fru M har ordnat en lastbil till oss när vi ska flytta, och hon planerar kring hur vi ska städa av snabbast, vilka som ska bära, hur vi ska ordna det här. Hon erbjöd sig till och med ringa systrarna J och M och be dem vara med och flytta, fast jag kan nog göra det sjäv (jag uppmanar dem härmed att boka in alla helger i juni för flytt och den mkt trevliga stäningen, moahaha)
Jag som är som pappa: det ordnar sig nog, är förstås väldigt imponerad och lite stressad och fattar inte hur fan jag ska hinna med att planera en flytt och skriva uppsats samtidigt och så helst föda ett barn också nånstans där. Fast jag tar nog ut stressen i förskott iofs, det är ju flera veckor mellan de där eventen.

Och nu ska jag, helt mot min egen rekommendation, gå ut och gå tammejfan. Men sluta, jag ska gå långsamt.